Min stora prins, han som förändrade hela mitt liv.
Jag var inte mer än 17 år när han föddes, 12 november 2008 klockan 06:12. 3610 gram och 54 cm. Lång, precis som sin mor.
Jag var livrädd, jag var ju bara ett barn. Hur skulle jag veta hur man tar hand om ett barn?
Men när jag väl fick se den lilla skrynkliga gossen för första gången så förstod jag, detta skulle jag klara.
De första månaderna var han superlugn, grät nästan aldrig utan bara åt och sov. Kunde bara amma i tre veckor men han tog så gärna flaskan efter det, utan problem.
Lucas Anders Ingemar blev hans namn. Anders efter sin pappa, som dock inte varit närvarande tyvärr och Ingemar efter min älskade ”farfar” som gick bort för 14 år sen.
När han döptes fick han två stycken ”gudfäder” Kristoffer och hans bror Tobias, de två som stod mig absolut närmast och hade hjälpt mig allra mest under den första tiden.
Tiden gick och Lucas växte, snart började han hos en dagmamma. Han var då tio månader och det var kravet ifrån socialen, att jag skulle kunna börja mina studier igen, för att få pengar ifrån dom.
Vid det här laget hade Lucas lärt sig några ord såsom, mamma, hej, lampa, ja, nej, tack. Han kunde även gå några steg.
Så småningom flyttade vi till fritsla och han fick börja på en förskola där, han älskade det!
Han utvecklades jätte mycket hela tiden, lärde sig nya ord och sprang omkring. Han var mer vild än tam.
Att vara själv med ett barn är inte lätt för någon, att va själv med ett barn när man precis fyllt 18 år är snäppet svårare.
Man var på en helt annan nivå än sina vänner. Detta resulterade i att Lucas var hos barnvakt ofta och jag följde med mina vänner ut på krogen. Något jag ångrar djupt idag, när jag har förstått hur mycket man missar.
Det tog mig inte många sekunder efter han föddes att förstå att denna gossen var mitt liv, den jag skulle leva för resten av mitt liv. Men det tog 1,5 år innan jag förstod att det krävdes mer än bara kärlek för att uppfostra ett barn.
Min farmor köpte en bostadsrätt till mig, i Kinna. Det blev räddningen för oss. Festandet slutade och jag spenderade så gott som all min tid med min fina son.
Det var även då jag blev tillsammans med Joels pappa.
Lucas har alltid varit en mycket klok liten kille med väldigt mycket funderingar. Något som satt mig på pottkanten många gånger.
Innan Joel föddes så hade jag väldigt svårt att förstå hur jag skulle kunna älska någon ens hälften så mycket som jag älskade Lucas. Jag pratade mycket med Lucas om hur det skulle bli att vara storebror, att jag aldrig skulle sluta älska honom och att han inte skulle känna sig bortglömd.
Till svar fick jag ”Det är ingen fara mamma, jag har haft dig själv sen jag var bebis, nu kan någon få låna dig lite. Jag tror vi kan älska varandra allihop”
Som sagt, en väldigt klok kille.
Världens bästa storebror är han, så beskyddande och snäll mot sin lillebror.
Dock har det blivit jobbigt för honom att Joel är hos sin pappa varannan vecka, han saknar honom väldigt mycket när han är borta och när han väl är hemma så ska de bråkas och grejas hela tiden.
Nu ska han bli storebror igen, vilket han tycker är roligt. Dock önskar han så innerligt att han ska få en lillasyster istället. Något som skapat mycket tårar på nätterna och jobbiga tankar för honom, han hotade till och med att rymma och flytta ifall han fick en lillebror till. Men det har lugnat sig nu, nu är han glad för lillebror och skriver listor med namn. Han gillar att se hur bebisen sparkar i min mage och frågar ofta hur många dagar det är kvar tills han kommer.
För att sammanfatta hur Lucas är som person så skulle jag använda orden kärleksfull, tänkare, omtänksam, snäll, busig, smart, sprallig, glad och helt underbar!
